Det är januari 2026, och jag befinner mig vid ett vägskäl som jag har sett framför mig i nästan ett decennium. Efter tio års arbete vid tangentbordet – efter lektörsutlåtanden, diskussioner i skrivgrupper, testläsare och flera omskrivningar av manuset – är mitt fantasyprojekt Devans Dans nästan klart. Håller jag nuvarande redigeringstakt kommer manuset vara klart innan sommaren. Då väntar nästa steg: att skicka i väg det till förlag.

I den här stunden försöker jag vila i en enkel men fundamental tanke: man kan aldrig göra mer än sitt absolut bästa. Devans Dans är så bra som jag förmår att göra den just nu, och i den insikten försöker jag finna ett stoiskt lugn. Jag är nöjd med mitt arbete. Men jag ska inte ljuga, under ytan gnager en ny sorts oro, som jag inte tidigare har känt. Den handlar inte om huruvida boken är tillräckligt bra, utan om vad mitt val att använda AI innebär för min legitimitet som författare.

  

Från tystnad till ett nytt sorts hantverk

Min resa in i skrivandet började i en djup övertygelse om min egen oförmåga som skribent. I mer än tio år bar jag med mig anteckningsblock och skrev ner idéer, läste all fantasy biblioteken kunde erbjuda och planerade i tysthet världar, kulturer och magisystem – men jag skrev aldrig. Jag minns en morgon då jag nyligen tagit mod till mig att faktiskt börja skriva på allvar, hur jag satt på bussen till jobbet, trött efter ett skrivpass där orden kändes som sirap i huvudet. Jag skämdes för de få rader jag lyckades producera och kastade dem ofta i ren frustration. Det var enbart ihärdighet som tog mig vidare.

Vändpunkten i denna självbild kom inte genom en enskild händelse, utan genom ett decennium av mognad på andra arenor. Jag har blivit äldre, blivit pappa, bytt jobb flera gånger, tagit en masterexamen och suttit i kommunfullmäktige. Jag har ”botat” min negativa självbild genom att genomföra saker jag tvivlade på att jag skulle klara av. Bloggandet har varit min trygga hamn. Att efter flera år av att regelbundet producera inlägg till slut få mejl av andra författare som berättar att mina blogginlägg betytt något för dem har gett mig en grundtrygghet jag tidigare saknade.

Men ironin är påtaglig: trots denna personliga mognad har jag ännu inte ”bevisat” min förmåga som skönlitterär författare för omvärlden, jag har bara publicerat en enda kort novell. Och nu när jag använder AI vet jag att det finns de som hävdar att jag aldrig kommer att få chansen att bevisa det heller.

Bild: Gemini

   

Rollen som arkitekt och regissör

För att beskriva mitt skapande idag behöver jag nya begrepp. Det är inte försvarsmekanismer, utan ett försök att ringa in processen för mig själv.

I tidigare inlägg har jag beskrivit mig själv som en bokregissör. Precis som en filmregissör är min roll att äga visionen, samordna resurser och fatta de avgörande redaktionella besluten. Men på senare tid har en annan metafor landat i mig: bok-arkitekten.

Idén föddes ur ett experiment på bloggen där jag försökte ”sy ihop” den perfekta författaren – en litterär Frankenstein-skapelse med Tolkiens världsbygge, Sandersons magisystem och Abercrombies karaktärsbygge. Jag insåg då att alla författare har olika styrkor och min sanna styrka aldrig legat i att ”vackert böja verb”, utan i visionen och den komplexa struktur som krävs för att rita ritningen till en katedral.

Jag vet, idéer är billiga. Jag hör Brandon Sandersons röst i bakhuvudet varje gång jag öppnar ett nytt dokument. Han brukar ofta säga: ”Ideas are cheap, execution is everything”.  Det är en sanning som svider, särskilt för oss som i perioder har varit rena ”idémänniskor” – vi som planerar världar och handlingar i åratal men sedan darrar inför det vita pappret. Traditionellt sett är det ju vid tangentbordet, i det eviga nötandet av ord, fraser, meningar och stycken som hantverket anses ligga.

Men sedan jag börjat använda AI mer och mer har jag börjat fundera på om nya vägar är på väg att skapas ändå. Ja, du måste fortfarande lära dig skrivandets grunder, på liknande sätt som det är bra om du kan kodning om du sedan ska vibekoda. Men faktum är att jag inte längre lägger lika mycket kraft på att slipa enstaka adjektiv längre, jag lägger den kraften alltmer på att i stället säkerställa att katedralens bärande väggar inte sviktar. Det är fortfarande en brottningsmatch mot materialet varje dag, men motståndet har flyttat från pennans spets till ritningens logik.

AI är min lyftkran. Precis som arkitekten behöver mekanisk hjälp för att förverkliga sin ritning, tar jag hjälp av tekniken för att lyfta stenarna. Jag bär inte varje block själv längre, men ansvaret för att fundamentet håller och att katedralen inte rasar är fortfarande mitt. Den gamla sanningen – att man enbart kan utvecklas genom att fysiskt skriva varje ord – stämmer fortfarande men inte längre på samma sätt.

Jag är dock smärtsamt medveten om kritiken. Många menar att genom att outsourca formulerandet, klipper jag bandet till det som gör litteraturen levande. Om jag inte ”blöder på sidan”, är det då verkligen min katedral? För många är detta inte ett hantverksskifte, utan ett hantverksmord. De ser inte en lyftkran; de ser en maskin som maler ner tusentals år av mänsklig kultur till ett grått pulver, bara för att pressa ihop det till något som liknar en vägg, men saknar den äkta stenens struktur.

 

Bild från: Gemini

  

När ”askpastan” hotar hantverket

Under det senaste året har jag älskat att använda AI för att utveckla mina texter, men jag blundar inte för motståndet. På YouTube och Facebook är rösterna många som hävdar att AI-användare inte är ”riktiga” författare. Hilary Layne,  en författare jag följer, varnar för att vi bara producerar själlös ”askpasta” som smular sönder vid minsta granskning.

Hennes förakt är glasklart. Hon liknar oss vid ”turister” som invaderar konstvärlden utan att faktiskt tillhöra den; mikrovågsentusiaster som värmer en färdigrätt och kallar sig kockar. Hennes kritik sätter fingret på en existentiell rädsla: att vi förlorar förmågan att skilja på verklighet och simulering.

Men det som gnager mest i mig av hennes kritik är ett annat av hennes påståenden, begreppet ”kognitiv skuld”. En studie från MIT har visat att hjärnans anslutningsgrad (connectivity) systematiskt skalar ner när vi får externt stöd från AI. Genom att ta bort friktionen i skrivandet – den där smärtsamma klyftan mellan vision och förmåga som Ira Glass pratar om – riskerar jag att ta bort den enda mekanism som faktiskt får mig att växa.

Jag tar kritiken på allvar. Risken att jag ”AI-ar bort” min egen agens är reell. Men jag vet också, av egen arbetslivserfarenhet, att forskningens generella slutsatser ofta måste brytas mot den lokala kontexten. För mig är noggrannheten i processen, ärligheten och i slutändan kvaliteten, viktigare än snabb- och enkelheten. Tio år av skrivande på ett projekt tycker jag är bevis nog för det.

För att motverka den kognitiva degraderingen har jag, ironiskt nog, återvänt till gamla vanor: jag skriver poesi och dagbok. Det är mitt sätt att träna min mänskliga röst och bevisa för mig själv att det fortfarande är en människa av kött och blod bakom spakarna.

Det är också här jag drar en tydlig gräns. När jag ser rubriker som ”How to write a book in 7 days with AI”, känner jag instinktiv avsmak. Det finns en hel industri som nu växer fram kring idén att man kan ”speed-runna” kreativitet – att man med några knapptryckningar och en färdig mall kan spotta ur sig en roman på en vecka.

För mig är det själva antitesen till vad jag försöker göra. Om min process handlar om att vara en arkitekt som mödosamt planerar och skissar fram en katedral, handlar ”vecko-metoden” om att smälla upp ett monteringsfärdigt skjul i plast. Problemet med att skriva en bok på sju dagar är inte tekniken i sig, utan att du eliminerar den tid det tar för en tanke att mogna. Du tar bort den nödvändiga friktionen och de hundratals timmar av överväganden som krävs för att en berättelse ska få en själ. Att reducera författarskapet till en fråga om leveranshastighet är en dödsstöt för individens skapande. Det är där kritiken om ”askpasta” blir som mest sann: när ingen människa har tagit sig tid att faktiskt bo i berättelsen innan den ges ut.

   

En författare med exoskelett

Jag har valt transparensens väg, trots risken för kritik. Jag vet att förlag kan rygga tillbaka och att läsare kan avfärda tio års slit på grund av en etikett. Men jag har berättat den historia jag ville berätta, på det sätt jag kunde och ville. Det får räcka.

Kan man skapa något av genuint värde med ett digitalt exoskelett, eller lurar jag bara mig själv? Jag vet inte, men jag tror det, förutsatt att processen tas på allvar.

En sak är dock klar: jag är skeptisk mot dem som uttalar sig med absolut klarhet i denna fråga – åt båda håll. Ingen vet vad AI kommer att göra med oss på lång sikt. Tvärsäkerhet skapar konflikt, men i tvivlet och ärligheten finns en väg framåt.

-------------------

Om du vill fortsätta samtalet finns jag på Facebook eller går att kontakta via josef.lindell@gmail.com. Detta inlägg har skrivits med hjälp av AI.